Typfall
Typiska situationer vi möter i Stockholmsområdet och vad de brukar bero på. Det här är beskrivningar av vanliga fall – inte kundreferenser.
Villauppfart som sjunkit i hjulspåren
Uppfarten hade lagts om för nio år sedan och hade redan två tydliga svackor där bilen stod parkerad.
Ägaren trodde att asfalten var för tunn. När vi frilade ytan visade det sig att beläggningen var fullgoda fyrtio millimeter — problemet låg under. Bärlagret var bara tolv centimeter och innehöll matjord, vilket betyder att det aldrig grävts ur ordentligt vid förra omläggningen.
Vi grävde ur till fast botten, lade fiberduk mot leran och byggde upp tjugofem centimeter nytt krossmaterial i två packade skikt. Fallet justerades från att luta svagt mot huset till att luta bort från grunden.
Ytan har nu legat tre vintrar utan rörelse. Det som kostade pengar var inte asfalten utan de kubikmeter som kördes bort — men det var också det som var hela felet.
Parkering åt bostadsrättsförening
Fjorton platser med stående vatten i ena hörnet varje höst och is på samma ställe varje vinter.
Hela planen lutade åt ett håll, mot ett hörn där det inte fanns någon brunn. Nederbörden från hela ytan samlades alltså på den plats som var sämst lämpad att ta emot den.
Vi delade in ytan i två avrinningsområden, satte en ny dagvattenbrunn i den nya lågpunkten och kopplade den till befintlig ledning. Uppbyggnaden gjordes för sopbilstrafik: bindlager av asfaltgrus plus slitlager, på ett bärlager som förstärkts där marken var lerigast.
Arbetet delades i två etapper så att halva parkeringen kunde användas hela tiden. Linjemålningen gjordes först när ytan svalnat och torkat.
Potthål som återkom varje vår
Samma två hål lagades av olika entreprenörer tre år i rad och kom tillbaka varje gång.
Lagningarna hade gjorts med kall massa direkt i hålen, utan att kanterna fräst ur. Massan hade inget att binda mot och pressades ur av trafiken inom några månader.
Vi fräste ur båda skadorna till raka kanter en bit in i frisk asfalt, rensade botten och upptäckte då att bärlagret sköljts ur under det ena hålet — där rann vatten in från en trasig ränndalsplåt ovanför.
Plåten åtgärdades av fastighetsägaren, botten fylldes och packades, kanterna klistrades och hålen fylldes med varm massa. Utan att hitta vattnets väg hade även den här lagningen släppt.
Kantsten mot uppfart som vittrade
Asfaltkanten smulades sönder längs hela ena sidan där bilar regelbundet körde utanför.
Uppfarten saknade kantstöd helt. Asfalten slutade mot mjuk jord, och varje hjul som gick utanför bröt loss en bit till. Kanten hade krympt omkring tio centimeter på tre år.
Vi sågade en rak kant i den befintliga asfalten, grävde en ränna till tjälsäkert djup och satte granitkantsten i jordfuktig betong med mothåll bakom. Vid infarten sänktes stenen gradvis över fem stenar i stället för i ett hopp.
Sedan lagades asfalten an mot den nya kanten. Ytan har nu ett mothåll som gör att kanten inte kan brytas loss igen.